mosippan

Jag skriver på ett PM som ska handla om servicemöten. Detta fick mig att tänka på ett servicemöte som var mindre lyckat...

 Det var en gång en liten flicka, hon var inte mer än nio år. Det var en stor dag, idag skulle hon göra något väldigt spännande och lite skrämmande. Hon skulle åka buss själv för första gången i sitt liv. Hon skulle själv ta bussen hemifrån och till musikskolan där hon gick och tog pianolektioner för en ganska duktig men också gammaldags och sträng pianolärarinna. Mamma följde henne till busshållplatsen och gav henne pengar att betala med. Hon var en sådan duktig tjej sa mamma, och visst visste hon var hon skulle plinga och gå av? Jo då, det visste hon och hon fortsatte att rabbla hållplatsen för sig själv i huvudet för säkerhets skull.

Bussen stannar vid hennes hållplats och hon tar långa kliv upp i den stora bussen. Hon tittar upp mot chauffören med ett stolt leende på läpparna. Busschauffören är en man i övre medelåldern, han har en stor mustasch, en veckad panna och ett ilsket uttryck i ansiktet. Han tittar inte tillbaka utan koncentrerar sig istället på att fortsätta köra så snabbt som möjligt. Den lilla flickan rycker till då bussen startar men lyckas ändå lämna fram biljettpengarna. Han muttrar något och sträcker fram en biljett utan att varken vända sig åt hennes håll eller titta åt henne. Flickan blir illa till mods och undrar om kanske hon gjort något fel så hon fortsätter långt bak i bussen. Under bussresan kliver det på många människor och bussen blir mer och mer full, samtidigt som den blir mer och mer sen och chaufförens min blir mer och mer ilsken. Flickan tittar ständigt på sitt armbandsur, hon vill inte bli sen till pianolektionen. Nu är bussen så full att ingen mer skulle få plats även om den sure chauffören tillät det.  Han kör snabbt och ryckigt och passagerare som står kastas hit och dit.

Nu ser flickan sin hållplats och plingar nöjt på en knapp där det står stanna. Då bussen når hållplatsen saktar chauffören in lite och öppnar dörrarna, flickan tränger sig mot utgången men innan hon vet ordet av stänger han dörrarna och fortsätter. Hon stelnar till och känner sig hjälplös där hon står inträngd bland stressade människor. Frågorna rusar runt i hennes huvud, ska hon skrika till chauffören att stanna, vart är nästa hållplats, vad ska pianofröken säga. När hon tittar upp och ut genom fönstret inser hon att de nu är ute på motorvägen och nästa hållplats svischar förbi utanför rutan. Hon skyndar sig att plinga igen och anstränger sig för att tränga sig fram mitt framför dörren så snabbt hon kan. Hon pustar ut då hon äntligen kan kliva av bussen men hon är redan försenad till lektionen och måste nu promenera längs motorvägen för att hitta till musikskolan.

Då hon går där med gråten i halsen tänker hon på den hemska upplevelsen, den sura chauffören och på att hon nog aldrig kommer åka buss ensam igen...